Det har nu gått drygt 4 år sedan Jonathan dog och det märks stor skillnad på hur omgivningen ser på dessa år. De som själva har mist barn förstår av egen erfarenhet att det inte alls känns så länge sedan och kan förstå att det fortfarande är oerhört jobbigt. Medan andra verkar tro att ”allt är som vanligt” eftersom de själva har återgått till vardagen.

Som tur är så tänker inte alla så, jag har några bra släktingar och vänner som stöttar och vågar finnas där för mig, NI ÄR GULD VÄRDA!!

Ett år efter olyckan med Jonathan fick jag möjlighet att lyssna på en föreläsning med chefspsykologen Dagfinn Vinje. Under 10 år hade han kontinuerlig kontakt med de föräldrar som förlorat barn i bussolyckan i Norge 1988. Han berättade då att det fanns ingen som helst forskning i ämnet sorg under en längre period, det är bara ”sorgeåret” det pratas om. Det han kom fram till under den här 10-års perioden var att för de flesta av de här föräldrarna tog det mellan 5-7 år innan de kunde se lite ljusare på tillvaron och tycka att livet var värt att leva igen. Och behovet av att prata om det som hade hänt var fortfarande lika stort, men det behovet hade omgivningen svårt att tillgodose efter några år…