Jag har gruvat mig för att träffa barnen som Jonathan gick på dagis med. För då kommer det att bli så påtagligt hur mycket de har växt, utvecklats och förändrats. För Jonathan kommer ju aldrig att bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar.

Samtidigt som jag gruvar mig så är det inte så att jag försöker undvika det, nästan så att jag söker det istället. Jag kollar alltid igenom tidningssidorna med födelsedagsbarn för att se om det är någon jag känner igen. Ibland är det någon klasskompis till Jonathan som är med och nu under år 2009 så fyller de 10 år!!!! Men de barnen som gick i samma klass som Jonathan känns (än så länge) inte så jobbiga att se. För de lärde vi aldrig riktigt känna, han gick ju bara 2 veckor i 6-års.

Men för någon vecka sedan så var det ett syskonpar från dagis som var med i tidningen för att de fyllde år. Då började jag att gråta… jag kände knappt igen Jonathans dagiskompis, han hade blivit så stor. Han var inget dagisbarn längre utan en stor skolpojke.

Då började jag direkt att fundera på hur Jonathan skulle ha sett ut, hur lång han skulle ha varit som 10-åring. Om det hade gått bra för honom i skolan. Vilka kompisar och fritidsintressen han skulle ha haft…

Det är mycket jag funderar över hur det skulle ha varit om Jonathan fortfarande levde!