Har räknat på fingrarna flera gånger för jag kan inte förstå att det har gått så många år…

Men hur många gånger jag än räknar så får det till att det är den 6:e julen som vi tvingas fira utan Jonathan och det innebär att vi har firat fler jular utan honom än med honom sedan han föddes och det känns jättekonstigt.

Jag tycker att den här sommaren har varit förhållandevis bra, det är första gången sedan olyckan hände som jag har kunnat säga att jag har mått bra och verkligen menat det när någon har frågat hur det är. Förra sommaren (2009) var fruktansvärt jobbig och jag insåg att jag behövde hjälp annars vet jag inte hur det skulle ha slutat. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och provade några olika vägar, men sedan hittade jag, som jag ser det, min räddning. Det är en akupunktör som jag har gått till i över ett års tid, han är bl.a. utbildad i kinesisk medicin och han har hjälp mig otroligt mycket. Han har också fungerat som min samtalsterapeut och många gånger så visste han mer om hur jag mådde än jag själv… Han är fantastisk och någon jag varmt rekommenderar.

Men nu när det närmar sig julhelgen där familjer oftast samlas i gemenskap så blir tomheten efter Jonathan extra påtaglig. Hade så gärna velat ha honom hos mig nu, han skulle ju också ha bakat pepparkakor med oss, skrivit önskelista och varit nyfiken på vad ha skulle få i julklapp. Funderar ofta på hur han skulle ha sett ut som 11-åring, hur lång han hade varit och vilka intressen och kompisar han skulle ha haft. Det känns som om ”allt är som det ska vara” runt om oss, barnen växer och blir stora men vår lilla pojke kommer aldrig bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar och det gör så ont!

Hoppas att alla får en lugn och fridfull jul- och nyårshelg och slipper julstressen, kom ihåg vad som är viktigt här i livet!