Det hände sig en gång att två barn kom till samtidigt i en livmoder.
Veckorna gick och tvillingarna växte. De sade: – Är det inte fantastiskt
att vi har blivit skapade? Är det inte härligt att leva?

Tillsammans började de utforska världen. De letade sig fram till
navelsträngen som gav dem liv och de sjöng av lycka.
– Så stor är vår mors kärlek att hon delar sitt liv med oss!

Efter hand som veckorna blev till månader märkte tvillingarna hur de förändrades.
– Vad betyder det, frågade den ene.
– Det betyder att vår tid i den här världen snart är slut, svarade den andre.
– Men jag vill inte lämna den här världen. Jag vill alltid vara här.
– Du har inget val… men kanske finns det ett liv efter födelsen?
– Hur skulle det se ut? Då måste vi ju lämna navelsträngen och utan
den kan vi ju inte leva. Dessutom har vi sett tecken på att det varit
andra här före oss och ingen av dem har kommit tillbaka.
– Har du någon gång sett vår mor? Kanske existerar hon bara i vår
fantasi? Kanske har vi bara hittat på henne för att trösta oss?

Så gick dagarna, fyllda av ångest och oro. Till slut var tiden inne då de skulle födas.

I det ögonblick som tvillingarna lämnade sitt moderliv och såg dagsljuset
öppnades deras ögon och de rördes till tårar. För den syn som mötte
dem var större och vackrare än de någonsin kunnat föreställa sig!

Tänkvärd liten historia hittad i Göteborgs-Posten den 24/4 -96
Fritt översatt efter Doug Mannings ”Väntetiden”.