Nu är det 3 år sedan olyckan hände och livet känns verkligen inte roligt nu.

Jag har märkt att man aldrig kan vara beredd på de känslor som väller upp inom en, de bara kommer. Det kan vara många olika saker som framkallar dessa starka känslor, kanske ett ljud, en doft, en sång eller en speciell dag. Jag var inte alls beredd på att vår lille Olivers 1-årsdag skulle bli så jobbig som den blev. Jag tänkte väldigt mycket på Jonathan då och försökte minnas hur han var i 1-års åldern och på hans första födelsedagskalas. På kvällen så satte jag mig för att titta på filmen som vi har från Jonathans 1-årsdag.

Så hela augusti har varit tung och nu i september lär det inte bli så mycket bättre. För den 3:e är det 3 år sedan olyckan hände, den 23:e är begravningsdagen och den 29:e är hans födelsedag.

Jag har haft svårt att somna på kvällarna trots att jag är jättetrött och när jag väl somnar så sover jag oroligt. Har också känt som ett tryck över bröstet, när jag har lagt mig ner så andas jag tungt och hjärtat slår fort, trots att jag inte gjort något ansträngande innan. Drabbas också av huvudvärk i flera dagar, som inte går över om jag tar värktabletter.

Då är det inte alltid så lätt att orka med allt som man måste, jobb, barn, aktiviteter, familj, städa, laga mat m.m. Ibland känns det som om jag bara skulle vilja lägga mig i fosterställning och bli omhändertagen…