Egna tankar

Tankar vid graven

 

Tankar vid graven


Varför!
Jag förstår inte varför!
Mycket av det som händer kan jag se att
det finns en mening med, men inte det här!


Att vi bara fick ha dig hos oss i 6 år och att
det nu har gått 7 år sedan vi miste dig.
Det kan jag inte heller förstå.


Det enda som jag vet är att du är död,
att jag älskar och saknar dig så otroligt mycket.
Men jag vet också att vi kommer att ses igen
någonstans, någon gång!


September 2012
/Birgitta, Jonathans mamma



Ofattbart!

 

Ofattbart!

 

Den 3 september är det årsdagen för olyckan! Den dagen brukar vara jobbig men har ändå gått relativt bra de senaste åren. Men nu känns det extra svårt eftersom det i år är 6 år sedan Jonathan dog och då har han varit död längre tid än vad han har levt. Och jag har så svårt att förstå att det har gått så lång tid, för mig känns det helt ofattbart.

 


Om Jonathan fortfarande hade varit i livet skulle han ha fyllt 12 år den 29 september och börjat i årskurs 6. Att se hans dagiskompisar som bara var små barn sist man såg dom men nu har vuxit upp till långa tonåringar, gör så ont i mig. Jag önskar så starkt att även Jonathan hade fått växa upp och bli stor.

 

Livet är en hård skola som jag inte alltid förstår mig på. Men tydligen är det så att ju längre man har kommit desto svårare prövningar får man. Det känns som om jag har kommit så långt man kan i denna hårda skola…

 

//Birgitta



Julen 2010

 

Julen 2010

 

Har räknat på fingrarna flera gånger för jag kan inte förstå att det har gått så många år…

Men hur många gånger jag än räknar så får det till att det är den 6:e julen som vi tvingas fira utan Jonathan och det innebär att vi har firat fler jular utan honom än med honom sedan han föddes och det känns jättekonstigt.

 

Jag tycker att den här sommaren har varit förhållandevis bra, det är första gången sedan olyckan hände som jag har kunnat säga att jag har mått bra och verkligen menat det när någon har frågat hur det är. Förra sommaren (2009) var fruktansvärt jobbig och jag insåg att jag behövde hjälp annars vet jag inte hur det skulle ha slutat. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och provade några olika vägar, men sedan hittade jag, som jag ser det, min räddning. Det är en akupunktör som jag har gått till i över ett års tid, han är bl.a. utbildad i kinesisk medicin och han har hjälp mig otroligt mycket. Han har också fungerat som min samtalsterapeut och många gånger så visste han mer om hur jag mådde än jag själv… Han är fantastisk och någon jag varmt rekommenderar.

 

Men nu när det närmar sig julhelgen där familjer oftast samlas i gemenskap så blir tomheten efter Jonathan extra påtaglig. Hade så gärna velat ha honom hos mig nu, han skulle ju också ha bakat pepparkakor med oss, skrivit önskelista och varit nyfiken på vad ha skulle få i julklapp. Funderar ofta på hur han skulle ha sett ut som 11-åring, hur lång han hade varit och vilka intressen och kompisar han skulle ha haft. Det känns som om ”allt är som det ska vara” runt om oss, barnen växer och blir stora men vår lilla pojke kommer aldrig bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar och det gör så ont!

 

Hoppas att alla får en lugn och fridfull jul- och nyårshelg och slipper julstressen, kom ihåg vad som är viktigt här i livet!



Jonathan 11 år


Födelsedag 29/9

Idag skulle vi ha firat Jonathans 11-årsdag om allt hade varit som "vanligt", istället så planerar vi när vi ska åka på graven tillsammans för att tända ljus och sätta dit fina blommor - grymt.


Har svårt att "fira" denna dag då huvudpersonen inte finns med, men den 29 september kommer alltid att vara Jonathans födelseldag så den ska uppmärksammas på något sätt. Ibland har vi ätit hans favorit-rätt pannkakor till middag just denna dag, då har vi
på sylt och sedan rullar vi ihop dom innan vi äter, precis som han alltid gjorde.


Jag har svårt att se honom framför mig som 11-åring, men nog funderar jag på hur han skulle ha sett ut idag. Hur lång skulle han ha varit, vilka intressen och kompisar skulle han ha haft. Många frågor och funderingar som aldrig kommer att få svar...




Jonathans "gamla" rum


Jonathans ”gamla” rum

Direkt efter olyckan kände jag ett väldigt stort behov av att dörren till Jonathans rum ALLTID skulle stå öppen. Dels för min egen skull, men även för hans storasyster, Carolines skull. Jag ville försöka vara så öppen som möjligt med sorgen och saknaden inför henne, visa att det är okej att gråta och visa känslor. Försökte även att prata mycket om Jonathan på ett så naturligt sätt som möjligt, han är ju fortfarande en del av vår familj och Caroline kommer alltid att vara hans storasyster.

Om dörren till Jonathans rum hade varit stängd istället, kändes det som om det skulle bli svårare och jobbigare att öppna den när jag ville gå in dit. Och det är ofta som jag har gått in och ”varit” med Jonathan på hans rum, jag tyckte det var så skönt att kunna krypa upp i hans säng, det kändes som om jag kom lite närmare honom då. Där tittade jag på kort, pratat med honom, grät eller bara låg och längtade efter honom…

Året efter olyckan, på Jonathans födelsedag, hade jag tänkt att jag skulle jobba som vanligt. Men på vägen dit så passerar jag kyrkogården och jag kunde inte bara åka förbi, utan jag stannade där och gick till graven. Och sedan orkade jag knappt resa mig upp för att ta mig därifrån, jag klarade definitivt inte av att åka på jobbet. Istället så ringde jag en arbetskamrat och berättade som det var och sedan åkte jag hem och kröp in under täcket i Jonathans säng och där låg jag länge och grät.

Vi funderade länge på vad vi skulle använda Jonathans rum till. Skulle vi göra om det till ett gästrum, och vad skulle vi göra av hans möbler, kanske sälja/kasta/spara? Och vad skulle vi göra av alla hans saker, skulle hans leksaker komma till användning igen?

När det hade gått något år efter Jonathans död så kändes det så längesedan som han använde sitt rum, så då började vi säga ”Jonathans gamla rum” istället.

När vi så fick tillökning i familjen i augusti 2007 så var ju tanken att han skulle ta över rummet och då pratade vi i familjen om att istället säga ”Olivers rum”.  Det kändes som om det blev lättare för Caroline att säga det, men för mig tog det lång tid. För lille Oliver sov i början inne i vårt sovrum så det var inte hans rum ännu, för mig var det fortfarande ”Jonathans gamla rum”.

För de som aldrig har mist barn så kanske dessa tankar (om vad man kallar ett rum) känns som små bagateller, men för mig har det varit oerhört viktigt att få ta det i min egen takt. Det är en del av bearbetningen för att ta in det som har hänt och det är viktigt att det känns rätt för mig där jag befinner mig i min sorg  -  just här och nu.

När Oliver flyttade in i rummet så sov han först i en spjälsäng, men nu har han fått ärva Jonathans utdragssäng och det känns helt okej.  Så nu är det ”Oliver rum” för oss alla, men fortfarande så finns det kort, teckningar och doppresenter kvar efter Jonathan.

Det som ibland kan kännas jobbigt för mig är att jag inte längre har möjlighet att krypa upp i Jonathans säng inne på hans rum när jag känner behov av det.

 



4 år av saknad


4 år av saknad


Det har nu gått drygt 4 år sedan Jonathan dog och det märks stor skillnad på hur omgivningen ser på dessa år. De som själva har mist barn förstår av egen erfarenhet att det inte alls känns så länge sedan och kan förstå att det fortfarande är oerhört jobbigt. Medan andra verkar tro att ”allt är som vanligt” eftersom de själva har återgått till vardagen.

Som tur är så tänker inte alla så, jag har några bra släktingar och vänner som stöttar och vågar finnas där för mig, NI ÄR GULD VÄRDA!!

Ett år efter olyckan med Jonathan fick jag möjlighet att lyssna på en föreläsning med chefspsykologen Dagfinn Vinje. Under 10 år hade han kontinuerlig kontakt med de föräldrar som förlorat barn i bussolyckan i Norge 1988. Han berättade då att det fanns ingen som helst forskning i ämnet sorg under en längre period, det är bara ”sorgeåret” det pratas om. Det han kom fram till under den här 10-års perioden var att för de flesta av de här föräldrarna tog det mellan 5-7 år innan de kunde se lite ljusare på tillvaron och tycka att livet var värt att leva igen. Och behovet av att prata om det som hade hänt var fortfarande lika stort, men det behovet hade omgivningen svårt att tillgodose efter några år...



Födelsedag


Idag skulle Jonathan ha fyllt 10 år...


Det är fortfarande hans födelsedag, men det finns inget att fira längre. Denna glädjens dag har bara blivit tung och jobbig, ingen att köpa presenter till, ingen att baka kakor och tårta till.

Jag kommer ihåg hans sista födelsedag då han fyllde 5 år, då bakade vi en "prins-tårta" till honom. (För en kille kunde ju inte ha en prinsess-tårta heller).

Vi ska äta pannkaka till middag idag, för det var något som Jonathan gillade. Han hade sylt på och sedan rullade han ihop dom och åt med händerna. För mig känns det viktigt att göra saker som Jonathan gillade, dels för att jag tids nog själv skulle glömma bort det, men också för att han ska leva vidare i minnet hos sina syskon.

Sedan åker vi till graven för att göra höstfint och tända ljus. Så fel det känns att behöva åka till en grav på sitt barns födelsedag, men vi har ju inte så mycket val...

//Birgitta, Jonathans mamma


Skolavslutning


Skolavslutning


Inte är det enbart glädje jag känner inför skolavslutningen längre. Dottern gick ur årskurs 5 i fredags och jag försöker glädjas med henne så mycket jag kan. Men sen när jag ser hur de i årskurs 3 står där framme och sjunger så fattas det ju någon där - min son Jonathan - och då gör det så ont i mitt hjärta. Han skulle ha gått klart lågstadiet nu tillsammans med sina klasskamrater, men så blev det inte...

Jonathan hann ju bara gå 2 veckor tillsammans med förskoleklassen och jag tyckte att han var så stor då, han hade slutat dagis och börjat i skolan. Men nu känns det annorlunda, han skulle alltså ha gått klart lågstadiet om han hade fått leva och till hösten skulle han ha fyllt 10 år!!! Så när han dog var han inte alls så stor, han var ju bara en liten pojke som snart skulle fylla 6…





Jonathans dagiskompisar


Jonathans dagiskompisar


Jag har gruvat mig för att träffa barnen som Jonathan gick på dagis med. För då kommer det att bli så påtagligt hur mycket de har växt, utvecklats och förändrats. För Jonathan kommer ju aldrig att bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar.

Samtidigt som jag gruvar mig så är det inte så att jag försöker undvika det, nästan så att jag söker det istället. Jag kollar alltid igenom tidningssidorna med födelsedagsbarn för att se om det är någon jag känner igen. Ibland är det någon klasskompis till Jonathan som är med och nu under år 2009 så fyller de 10 år!!!!  Men de barnen som gick i samma klass som Jonathan känns (än så länge) inte så jobbiga att se. För de lärde vi aldrig riktigt känna, han gick ju bara 2 veckor i 6-års.

Men för någon vecka sedan så var det ett syskonpar från dagis som var med i tidningen för att de fyllde år. Då började jag att gråta… jag kände knappt igen Jonathans dagiskompis, han hade blivit så stor. Han var inget dagisbarn längre utan en stor skolpojke.

Då började jag direkt att fundera på hur Jonathan skulle ha sett ut, hur lång han skulle ha varit som 10-åring. Om det hade gått bra för honom i skolan. Vilka kompisar och fritidsintressen han skulle ha haft…

Det är mycket jag funderar över hur det skulle ha varit om Jonathan fortfarande levde!



3 års-dagen


3 års-dagen


Nu är det 3 år sedan olyckan hände och livet känns verkligen inte roligt nu.

Jag har märkt att man aldrig kan vara beredd på de känslor som väller upp inom en, de bara kommer. Det kan vara många olika saker som framkallar dessa starka känslor, kanske ett ljud, en doft, en sång eller en speciell dag. Jag var inte alls beredd på att vår lille Olivers 1-årsdag skulle bli så jobbig som den blev. Jag tänkte väldigt mycket på Jonathan då och försökte minnas hur han var i 1-års åldern och på hans första födelsedagskalas. På kvällen så satte jag mig för att titta på filmen som vi har från Jonathans 1-årsdag.

Så hela augusti har varit tung och nu i september lär det inte bli så mycket bättre. För den 3:e är det 3 år sedan olyckan hände, den 23:e är begravningsdagen och den 29:e är hans födelsedag.

Jag har haft svårt att somna på kvällarna trots att jag är jättetrött och när jag väl somnar så sover jag oroligt. Har också känt som ett tryck över bröstet, när jag har lagt mig ner så andas jag tungt och hjärtat slår fort, trots att jag inte gjort något ansträngande innan. Drabbas också av huvudvärk i flera dagar, som inte går över om jag tar värktabletter.

Då är det inte alltid så lätt att orka med allt som man måste, jobb, barn, aktiviteter, familj, städa, laga mat m.m. Ibland känns det som om jag bara skulle vilja lägga mig i fosterställning och bli omhändertagen…








Att minnas


Att minnas


Eftersom jag inte kommer att få några nya minnen av och med Jonathan, så känns de minnen som jag har så oerhört viktiga för mig. Jag vill minnas precis allt och det är väl omöjligt, men ibland kan det kännas så frustrerande att inte komma ihåg vissa saker.

Vilken var hans favoritmaträtt? Vilket godis tyckte han mest om? Tyckte han om att äta grönsaker?

När vi gjorde hemmapizza för någon vecka sedan så funderade jag på vad han skulle ha velat haft på den…

Jag vet att Jonathan tyckte om pannkakor och att han rullade ihop dem innan han åt, precis som några av hans kusiner gör nu. Jag minns också att han tyckte om frukt, favoriterna var päron, banan och kiwi. Han var även ett litet ”kak-monster”, precis som resten av familjen.

Ibland frågar jag Jonathans storasyster om hon kommer ihåg, för vissa gånger känns det inte som om jag inte kommer ihåg något alls. Så då är det skönt när vi kan prata med varandra om honom och hjälpas åt att minnas.

Fick ganska nyligen höra att en tremänning till Jonathan berättade att han hade lärt sig ramsan "Tack för maten den var god, mitt på bordet stod en ko... o.s.v" av Jonathan.

Berätta gärna om just era minnen av Jonathan, de är så oerhört värdefulla för mig.




Att kunna sörja

 
 
Att kunna sörja
 
Under 1,5 år känns det inte som om jag har fått sörja när jag har behövt, på mina egna villkor. Och det beror nog mest på att vi har fått ett till familjemedlem, Caroline och Jonathans lillebror Oliver som föddes i augusti 2007. Och när man har små barn så kan det vara väldigt svårt att hinna tänka på sig själv. När jag har känt mig ledsen och kanske behövt gråta ut eller vara för mig själv och tänka på Jonathan, så har jag fått trycka undan de känslorna för att det inte har funnits tid för det just då.
 
Nu är Oliver större och det är slut med amning på nätterna och det är lite mer ”vanliga” rutiner i vardagen. Till skillnad från när han var liten, då vi fick bära omkring honom mycket och varken visste när han skulle äta eller sova. Nu när jag har fått lite mer tid för mig själv så känner jag det som om jag har gått tillbaka i mitt sorgearbete, jag har helt enkel inte haft tid att sörja, sakna och tänka på Jonathan så som jag skulle ha behövt de senaste 1,5 åren.
 
det känns som om det kan vara svårt både för mig själv och omgivningen att förstå och tillåta detta. Har fått höra från många håll om att det är viktigt att vara tydlig i vad man tycker och känner att man klarar av, men det är tyvärr inte min starka sida, så det är något jag måste träna på. Det är inte så lätt heller att förklara för andra när jag inte själv riktigt förstår vad jag går igenom, både fysiskt och psykiskt.
 
--
 
Här kommer en liten text som jag hittade på nätet: Det är manusförfattare Ulla Söderström, läkare och specialist i allmänmedicin i Tavelsjö, som har skrivit om sorg.
 
Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja. Att skjuta upp sorgen betyder att det nätverk av människor som bryr sig om en och som finns omkring en den första tiden försvinner utan att man får nytta av det!
 


Undersidor..
Tankar vid graven
Ofattbart!
Julen 2010
Jonathan 11 år
Jonathans "gamla" rum
4 år av saknad
Födelsedag
Skolavslutning
Jonathans dagiskompisar
3 års-dagen
Att minnas
Att kunna sörja