Det har gått väldigt lång tid sedan jag skrev något inlägg här vilket har många olika orsaker. Bland annat har minnessidan delvis gjorts om p.g.a. mycket spam i gästboken samt har mitt liv bestått av en hel del stora vägval de senaste åren. Även om jag inte varit aktiv och skrivit något här har Jonathan alltid varit en stor del av mitt liv, i mina tankar och i mina handlingar. Som kloka vänner som också mist barn formulerat det ”vi väljer att leva med våra barn istället för utan dem”.

Jag kan absolut inte se någon mening med vad som skett, det finns ingen som kan säga att det finns någon mening i att en förälder ska förlora sitt barn. Men eftersom jag inte kan förändra vad som hänt har jag försökt att vända på det och därmed försöker jag göra något meningsfullt av det meningslösa. Den erfarenhet denna händelse gett mig går inte att läsa sig till i någon utbildning, det är endast egna upplevelser i livets hårda skola som kan ge insikt och förståelse hur det är att förlora ett barn.

Ett sätt att göra det meningslösa meningsfullt på något sätt, har för mig varit att starta upp lokalföreningen Febe Medelpad, en föräldraförening för föräldrar som förlorat barn. Där får föräldrar möjlighet att mötas och prata om det ofattbara man varit med om, att träffa andra som kan förstå och känna att man inte är ensam. Att göra livet så meningsfullt som möjligt innefattas även av de val jag gjort och fortfarande gör gällande min yrkeskarriär. Jag känner mig otroligt stolt att jag vågade följa mitt hjärta för att kunna nå mina mål med att i någon form arbeta med att finnas till stöd för andra människor. Att läsa en 3-årig beteendevetenskaplig utbildning på universitetet har inte på något sätt varit en lätt resa för mig, men jag har hela tiden känt att Jonathan på något vis funnits med mig som ett stöd. Jag har fortsatt att plugga vidare för att nischa mig, så nu läser jag en KBT-utbildning. Jag vet inte hur eller med exakt vad jag kommer att arbeta med i framtiden men det känns otroligt spännande och det hjälper mig att se en större mening med mitt fortsatta liv. Det är svårt att förklara och kanske låter lite konstigt att min son som inte ens hann fylla 6 år kan vara till stöd för mig i mitt liv, men det är så jag känner och det skapar en stor trygghet för mig.

Ta hand om er ❤️

Varför!
Jag förstår inte varför!
Mycket av det som händer kan jag se att
det finns en mening med, men inte det här!

Att vi bara fick ha dig hos oss i 6 år och att
det nu har gått 7 år sedan vi miste dig.
Det kan jag inte heller förstå.

Det enda som jag vet är att du är död,
att jag älskar och saknar dig så otroligt mycket.
Men jag vet också att vi kommer att ses igen
någonstans, någon gång!

September 2012
/Birgitta, Jonathans mamma

Den 3 september är det årsdagen för olyckan! Den dagen brukar vara jobbig men har ändå gått relativt bra de senaste åren. Men nu känns det extra svårt eftersom det i år är 6 år sedan Jonathan dog och då har han varit död längre tid än vad han har levt. Och jag har så svårt att förstå att det har gått så lång tid, för mig känns det helt ofattbart.

Om Jonathan fortfarande hade varit i livet skulle han ha fyllt 12 år den 29 september och börjat i årskurs 6. Att se hans dagiskompisar som bara var små barn sist man såg dom men nu har vuxit upp till långa tonåringar, gör så ont i mig. Jag önskar så starkt att även Jonathan hade fått växa upp och bli stor.

Livet är en hård skola som jag inte alltid förstår mig på. Men tydligen är det så att ju längre man har kommit desto svårare prövningar får man. Det känns som om jag har kommit så långt man kan i denna hårda skola…

//Birgitta

Har räknat på fingrarna flera gånger för jag kan inte förstå att det har gått så många år…

Men hur många gånger jag än räknar så får det till att det är den 6:e julen som vi tvingas fira utan Jonathan och det innebär att vi har firat fler jular utan honom än med honom sedan han föddes och det känns jättekonstigt.

Jag tycker att den här sommaren har varit förhållandevis bra, det är första gången sedan olyckan hände som jag har kunnat säga att jag har mått bra och verkligen menat det när någon har frågat hur det är. Förra sommaren (2009) var fruktansvärt jobbig och jag insåg att jag behövde hjälp annars vet jag inte hur det skulle ha slutat. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och provade några olika vägar, men sedan hittade jag, som jag ser det, min räddning. Det är en akupunktör som jag har gått till i över ett års tid, han är bl.a. utbildad i kinesisk medicin och han har hjälp mig otroligt mycket. Han har också fungerat som min samtalsterapeut och många gånger så visste han mer om hur jag mådde än jag själv… Han är fantastisk och någon jag varmt rekommenderar.

Men nu när det närmar sig julhelgen där familjer oftast samlas i gemenskap så blir tomheten efter Jonathan extra påtaglig. Hade så gärna velat ha honom hos mig nu, han skulle ju också ha bakat pepparkakor med oss, skrivit önskelista och varit nyfiken på vad ha skulle få i julklapp. Funderar ofta på hur han skulle ha sett ut som 11-åring, hur lång han hade varit och vilka intressen och kompisar han skulle ha haft. Det känns som om ”allt är som det ska vara” runt om oss, barnen växer och blir stora men vår lilla pojke kommer aldrig bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar och det gör så ont!

Hoppas att alla får en lugn och fridfull jul- och nyårshelg och slipper julstressen, kom ihåg vad som är viktigt här i livet!

Idag skulle vi ha firat Jonathans 11-årsdag om allt hade varit som ”vanligt”, istället så planerar vi när vi ska åka på graven tillsammans för att tända ljus och sätta dit fina blommor – grymt.

Har svårt att ”fira” denna dag då huvudpersonen inte finns med, men den 29 september kommer alltid att vara Jonathans födelseldag så den ska uppmärksammas på något sätt. Ibland har vi ätit hans favorit-rätt pannkakor till middag just denna dag, då har vi på sylt och sedan rullar vi ihop dom innan vi äter, precis som han alltid gjorde.

Jag har svårt att se honom framför mig som 11-åring, men nog funderar jag på hur han skulle ha sett ut idag. Hur lång skulle han ha varit, vilka intressen och kompisar skulle han ha haft. Många frågor och funderingar som aldrig kommer att få svar…

Direkt efter olyckan kände jag ett väldigt stort behov av att dörren till Jonathans rum ALLTID skulle stå öppen. Dels för min egen skull, men även för hans storasyster, Carolines skull. Jag ville försöka vara så öppen som möjligt med sorgen och saknaden inför henne, visa att det är okej att gråta och visa känslor. Försökte även att prata mycket om Jonathan på ett så naturligt sätt som möjligt, han är ju fortfarande en del av vår familj och Caroline kommer alltid att vara hans storasyster.

Om dörren till Jonathans rum hade varit stängd istället, kändes det som om det skulle bli svårare och jobbigare att öppna den när jag ville gå in dit. Och det är ofta som jag har gått in och ”varit” med Jonathan på hans rum, jag tyckte det var så skönt att kunna krypa upp i hans säng, det kändes som om jag kom lite närmare honom då. Där tittade jag på kort, pratat med honom, grät eller bara låg och längtade efter honom…

Året efter olyckan, på Jonathans födelsedag, hade jag tänkt att jag skulle jobba som vanligt. Men på vägen dit så passerar jag kyrkogården och jag kunde inte bara åka förbi, utan jag stannade där och gick till graven. Och sedan orkade jag knappt resa mig upp för att ta mig därifrån, jag klarade definitivt inte av att åka på jobbet. Istället så ringde jag en arbetskamrat och berättade som det var och sedan åkte jag hem och kröp in under täcket i Jonathans säng och där låg jag länge och grät.

Vi funderade länge på vad vi skulle använda Jonathans rum till. Skulle vi göra om det till ett gästrum, och vad skulle vi göra av hans möbler, kanske sälja/kasta/spara? Och vad skulle vi göra av alla hans saker, skulle hans leksaker komma till användning igen?

När det hade gått något år efter Jonathans död så kändes det så längesedan som han använde sitt rum, så då började vi säga ”Jonathans gamla rum” istället.

När vi så fick tillökning i familjen i augusti 2007 så var ju tanken att han skulle ta över rummet och då pratade vi i familjen om att istället säga ”Olivers rum”. Det kändes som om det blev lättare för Caroline att säga det, men för mig tog det lång tid. För lille Oliver sov i början inne i vårt sovrum så det var inte hans rum ännu, för mig var det fortfarande ”Jonathans gamla rum”.

För de som aldrig har mist barn så kanske dessa tankar (om vad man kallar ett rum) känns som små bagateller, men för mig har det varit oerhört viktigt att få ta det i min egen takt. Det är en del av bearbetningen för att ta in det som har hänt och det är viktigt att det känns rätt för mig där jag befinner mig i min sorg – just här och nu.

När Oliver flyttade in i rummet så sov han först i en spjälsäng, men nu har han fått ärva Jonathans utdragssäng och det känns helt okej. Så nu är det ”Oliver rum” för oss alla, men fortfarande så finns det kort, teckningar och doppresenter kvar efter Jonathan.

Det som ibland kan kännas jobbigt för mig är att jag inte längre har möjlighet att krypa upp i Jonathans säng inne på hans rum när jag känner behov av det.

Det har nu gått drygt 4 år sedan Jonathan dog och det märks stor skillnad på hur omgivningen ser på dessa år. De som själva har mist barn förstår av egen erfarenhet att det inte alls känns så länge sedan och kan förstå att det fortfarande är oerhört jobbigt. Medan andra verkar tro att ”allt är som vanligt” eftersom de själva har återgått till vardagen.

Som tur är så tänker inte alla så, jag har några bra släktingar och vänner som stöttar och vågar finnas där för mig, NI ÄR GULD VÄRDA!!

Ett år efter olyckan med Jonathan fick jag möjlighet att lyssna på en föreläsning med chefspsykologen Dagfinn Vinje. Under 10 år hade han kontinuerlig kontakt med de föräldrar som förlorat barn i bussolyckan i Norge 1988. Han berättade då att det fanns ingen som helst forskning i ämnet sorg under en längre period, det är bara ”sorgeåret” det pratas om. Det han kom fram till under den här 10-års perioden var att för de flesta av de här föräldrarna tog det mellan 5-7 år innan de kunde se lite ljusare på tillvaron och tycka att livet var värt att leva igen. Och behovet av att prata om det som hade hänt var fortfarande lika stort, men det behovet hade omgivningen svårt att tillgodose efter några år…

Idag skulle Johnathan ha fyllt 10 år…

Det är fortfarande hans födelsedag, men det finns inget att fira längre. Denna glädjens dag har bara blivit tung och jobbig, ingen att köpa presenter till, ingen att baka kakor och tårta till.

Jag kommer ihåg hans sista födelsedag då han fyllde 5 år, då bakade vi en ”prins-tårta” till honom. (För en kille kunde ju inte ha en prinsess-tårta heller).

Vi ska äta pannkaka till middag idag, för det var något som Jonathan gillade. Han hade sylt på och sedan rullade han ihop dom och åt med händerna. För mig känns det viktigt att göra saker som Jonathan gillade, dels för att jag tids nog själv skulle glömma bort det, men också för att han ska leva vidare i minnet hos sina syskon.

Sedan åker vi till graven för att göra höstfint och tända ljus. Så fel det känns att behöva åka till en grav på sitt barns födelsedag, men vi har ju inte så mycket val…

//Birgitta, Jonathans mamma

Inte är det enbart glädje jag känner inför skolavslutningen längre. Dottern gick ur årskurs 5 i fredags och jag försöker glädjas med henne så mycket jag kan. Men sen när jag ser hur de i årskurs 3 står där framme och sjunger så fattas det ju någon där – min son Jonathan – och då gör det så ont i mitt hjärta. Han skulle ha gått klart lågstadiet nu tillsammans med sina klasskamrater, men så blev det inte…

Jonathan hann ju bara gå 2 veckor tillsammans med förskoleklassen och jag tyckte att han var så stor då, han hade slutat dagis och börjat i skolan. Men nu känns det annorlunda, han skulle alltså ha gått klart lågstadiet om han hade fått leva och till hösten skulle han ha fyllt 10 år!!! Så när han dog var han inte alls så stor, han var ju bara en liten pojke som snart skulle fylla 6…

Jag har gruvat mig för att träffa barnen som Jonathan gick på dagis med. För då kommer det att bli så påtagligt hur mycket de har växt, utvecklats och förändrats. För Jonathan kommer ju aldrig att bli äldre än 5 år 11 månader och 5 dagar.

Samtidigt som jag gruvar mig så är det inte så att jag försöker undvika det, nästan så att jag söker det istället. Jag kollar alltid igenom tidningssidorna med födelsedagsbarn för att se om det är någon jag känner igen. Ibland är det någon klasskompis till Jonathan som är med och nu under år 2009 så fyller de 10 år!!!! Men de barnen som gick i samma klass som Jonathan känns (än så länge) inte så jobbiga att se. För de lärde vi aldrig riktigt känna, han gick ju bara 2 veckor i 6-års.

Men för någon vecka sedan så var det ett syskonpar från dagis som var med i tidningen för att de fyllde år. Då började jag att gråta… jag kände knappt igen Jonathans dagiskompis, han hade blivit så stor. Han var inget dagisbarn längre utan en stor skolpojke.

Då började jag direkt att fundera på hur Jonathan skulle ha sett ut, hur lång han skulle ha varit som 10-åring. Om det hade gått bra för honom i skolan. Vilka kompisar och fritidsintressen han skulle ha haft…

Det är mycket jag funderar över hur det skulle ha varit om Jonathan fortfarande levde!