Begravningen

Begravningsdagen 23 september 2005

En av de värsta dagarna som jag har varit med om i mitt liv, jag skulle begrava mitt eget barn, min son Jonathan. Jag förstår inte hur någon av oss orkade med den här dagen, men på något konstigt vis som jag nog aldrig kommer att förstå så klarar man av mer än man någonsin trodde var möjligt.

Begravningen som ägde rum fredag den 23 september var trots allt en varm och solig höstdag. Den här dagen började precis som alla andra dagar efter olyckan, mitt hjärta bultade hårt och snabbt och det fanns en stor värkande klump i magen, det kändes som om jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Denna dag fick jag också uppbringa all min viljestyrka för att överhuvudtaget få mina ben att lyda mig, de ville inte gå framåt, hela min kropp stretade emot, ville inte vara med om denna dag överhuvudtaget.

Begravningsakten hade vi bestämt att den skulle vara i Timrå kyrka som var lite större än kapellet i Sörberge, så att alla som ville närvara skulle få plats. Vi kom till kyrkan vid 10-tiden tillsammans med våra föräldrar och Torbjörn från begravningsbyrån, för att i lugn och ro gå in i kyrkan innan gästerna kom. Den synen som mötte oss var en vit kista längst fram i kyrkan med mycket blommor bredvid, kortet på Jonathan stod ovanpå kistan tillsammans med 3 ljus och några fjärilar. Väldigt vackert men helt overkligt att det var Jonathan som låg där i kistan, att det var vår son som vi skulle begrava.

Vi gick ut till församlingshemmet i byggnaden bredvid kyrkan för att vänta på att alla gästerna skulle gå in i kyrkan före oss, för vi orkade faktiskt inte stå och ta emot alla som kom. Vad jag inte tänkte på just då utan har funderat på senare var att prästen kom väldigt sent, vi hann knappt prata något innan själva begravningen. Vi hade faktiskt inte träffats något alls innan för att prata, han visste ju absolut ingenting om vår son som han skulle begrava. Jag kom inte ihåg vad jag sa till honom men jag skyndade mig att berätta lite om Jonathan innan det var dags att gå in i kyrkan.

Att gå in i kyrkan där alla våra släktingar, vänner och arbetskamrater satt i bänkarna och den vita kistan som stod längst fram i kyrkan var fruktansvärt jobbigt, prästen höll i mig och det kändes som om han fick släpa mig framåt i kyrkan. Benen kändes som bly, hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur kroppen, klumpen i magen värkte om möjligt ännu mer och tårarna rann utefter kinderna. Vi satte oss längst fram i kyrkan tillsammans med våra föräldrar och Caroline, vår älskade dotter och Jonathans storasyster. Vad prästen sa har jag ingen aning om, det jag kommer ihåg är att jag trodde att Örjan skulle bryta samman och ramla ihop så jag satt och höll om honom hela tiden, medan tårarna rann på oss oavbrutet.

Örjan hade nästan direkt efter olyckan sagt att han ville fråga om Stefan och Martin, som vi gått parallellklass med, ville spela och sjunga på begravningen och det kändes väldigt bra att de kunde ställa upp. Vi ville ha med ”Vem kan segla för utan vind” på begravningen för det är en sång som jag ofta sjöng för både Caroline och Jonathan när de var liten och skulle sova. Under det här året som har gått sedan begravningen har inte Caroline velat sjunga eller höra den sången någon mer gång.

Efter begravningsakten så bar Jonathans mor- och farbröder Johan, Lars, Björn och Bosse ut kistan till den väntande begravningsbilen. I sakta fart så åkte vi mot Sörberge skogskyrkogård där Jonathan skulle begravas. Där hade vi inbjudit våra allra närmaste släktingar och vänner till en minnesstund i församlingshemmet med smörgåstårta och en kaka.

Eftersom det hade kommit så många telegram till olika fonder till minne av Jonathan så skickades pärmen runt vid borden så att alla som ville fick titta, istället för att prästen skulle sitta och läsa upp alla. Vi hade också tagit med en egen pärm där jag hade satt in bilder och skrivit om Jonathan från det att han var nyfödd, så den gick också runt bland gästerna. Sedan gick vi till gravplatsen som var iordningställd med ett kors med Jonathans namn och alla blommor som var i kyrkan låg också där.

En vacker och fin begravning för vår älskade solstråle till son. Men jag har lite svårt att sätta ord på denna dag som innebar så mycket tårar, smärta och ångest. En dag som man aldrig trodde att man skulle behöva uppleva.